Del 4/4 Från utmattad till coach

Egentligen är vägen tillbaka inte ett helt rättvisande uttryck för det fanns ingen väg tillbaka utan bara framåt. Innan och i början när jag blev sjukskriven gick jag från att vara helt uppvarvad och aggressiv till helt tom och håglös. Jag gick ner ganska mycket i vikt, eftersom jag tappade aptiten. Jag flydde från allt som kändes och försökte bokstavligen springa ifrån värken i själen genom att löpträna.

Därför blev det första och bland det svåraste att acceptera att jag blivit sjuk och att inse jag till delvis orsakat det själv. Det var jag som piskat på mig att hålla alla bollar i luften. Tros att min kropp skrek i protest, så drev hjärnan på. Att våga stanna upp och känna det jag kände var också svårt i början. Efter kraschen frågade en kompis om jag aldrig såg att jag körde i 200 knyck när alla andra körde i 100. Och nej, jag såg inte det.

Det var lika jobbigt varje gång jag hade läkartid och vi skulle diskutera min sjukskrivning. Jag hade ganska tur med läkare. De var schyssta och pressade mig inte så hårt. Vid två tillfällen gjorde de hälsokontroll för att stämma av så att alla värden var ok, men båda gångerna kom de fram att jag var frisk som en nötkärna. Även kontakten med Försäkringskassan orsakade ofta en tillfällig tillbaka gång. En gång när jag var på mötet hos en kvinna på Försäkringskassan så sa hon till mig: ”Bra då börjar du jobba på måndag. Du behöver ju inte jobba som ekonomichef, du kan jobba i en videobutik.” Jag blev väldigt stressad och mådde mycket dåligt en tid efter, men hörde aldrig något mer om det.

Jag spenderade mycket tid i trädgården. Från början ganska uppvarvad och senare mer för att det gav mig ro. Min familj hade massor med tålamod med mig för jag grävde upp och flyttade runt varenda planta på tomten. Inomhus röjde jag också helt maniskt vissa dagar och helt håglös andra. Under en tid hade vi det helt spartanskt, inga tavlor och inga saker förutom möblerna. Allt stressade mig. Jag minns att svärmor lite försiktigt vid något tillfälle frågade om vi inte skulle ha något på väggarna.

Jag försökte vara ute mycket i naturen. Hav, sjö och skog har nästan alltid gjort mig lugnare. Jag var osocial och orkade inte med människor. Ljud och ljus stressade mig och jag drog mig undan mycket. Föredrog att vara mycket själv. När det var som värst följde jag inte med på något, men allt eftersom klarade jag av mer och mer.  Men jag valde då de situationer och människor som jag mådde bäst av.

Jag åkte en gång i veckan till en tjej som hade en keramikverkstad. Där fick jag prova på alla möjliga tekniker med lera. Det var väldigt skönt och avkopplande att bara fundera på vad jag skulle göra med leran. Kreativiteten blev en återhämtning för mig. Jag pysslade mycket hemma också.

Efter ungefär ett halvår skulle jag börja arbetsträna på samma arbetsplats där jag blev sjuk, men det fungerade inte alls för mig. Jag var egentligen inte på bättringsväg, utan ville bara börja jobba och känna mig normal. Och arbetsplatsen genomgick stora förändringar och bytte chef för tredje gången på kort tid. Inom kort blev jag heltidssjukskriven igen.

Ungefär ett år efter kraschen skulle jag säga att det började stabilisera sig (läs det slutade gå utför och började vända långsamt uppåt) och via vårdcentralen kom jag under hösten med i en rehabgrupp. De som hade gruppen gjorde tester och intervjuer innan för att se så att jag var på bättringsväg, för det var kravet för att få vara med. Vi träffades flera dagar i vecka och fick lära oss mer om psykisk ohälsa, stress och närliggande områden. Under åtta veckor träffades vi varje måndag, onsdag och fredag. Vi hade fysisk aktivitet såsom vattengymnastik i varmvatten bassäng, gym, promenader och Qigong. Vi fick öva på olika avslappningsövningar. Och de bjöd på härliga fika med nybakat bröd och de som ville berättade om hur de mådde och hur de hamnat där de var. Den här möjligheten kom vid helt rätt tidpunkt för mig. Min rädsla var att jag skulle vara den enda som var 30 år och alla andra mycket äldre. Det visade sig att jag definitivt var yngst men de flesta var ca 35-45 år.

Jag började också inse att jag inte skulle kunna komma tillbaka på den här arbetsplatsen. Då började fackliga förhandlingar och jag blev utköpt/slutade pga arbetsbrist. Den här tiden tog hårt på mig men det här resultatet var allra bäst för mig. Ett år efter att jag blev sjukskriven heltid var jag alltså både heltidssjukskriven och arbetslös.

Under det året gick jag också i samtal i många timmar och ett frö började långsamt gro om en möjlig ny karriär. Jag började läsa böcker om personlig utveckling, människors livsresor och tankar. Jag gick på föreläsningar om stress och personlig utveckling. Tillslut bytte jag min egen terapi mot en kurs i personlig utveckling och coaching. Jag slukade information för mitt eget tillfrisknande, men också för att jag tyckte området var så intressant. Jag fortsatte förkovrade i personlig utveckling, psykologi, NLP, mindfulness och positiv psykologi.

Jag ordnade ett arbete där jag i lugn och ro kunde komma tillbaka 25%, 50% och 75%. Jag gick fler kurser och mitt nya yrke började ta form. När det var dags att börja jobba heltid igen, ca två år och åtta månader efter natten när jag valde livet, var mitt byte av yrkesbana ett faktum – från utmattad ekonomichef till coach. Och jag har inte ångrat mig en dag. När jag bestämde mig tänkte jag att om jag bara kan hjälpa en person så hon eller han slipper gå igenom det jag gått igenom – då är det värt det.

Mina tips för att komma framåt:

  1. Våga stanna upp och känn det du känner
  2. Acceptera sjukdomen/tillfällig psykisk ohälsa
  3. Gör en hälsokontroll så att du kan utesluta annat
  4. Skapa lugn och ro och tid för att läka
  5.  Tillbringa tid i naturen & trädgården om du har en sådan
  6. Gör något kreativt; sång, musik, måla, pyssel, snickra mm
  7. Samtal, välj den form som passar dig
  8. Fysisk aktivitet; promenader, yoga, pilates eller det som funkar för dig. OBS! utan prestationskrav, klocka, mätning, resultat.
  9. Ge dig tid och jobba med din personliga utveckling, då behöver du förmodligen aldrig bli så sjuk igen

En hel del av mitt gamla jag har jag jobbat bort helt, andra är en del av mig och jag behöver vara vaksam så jag inte tar fel vägar. Massor med nya strategier, beteenden och tankar har tillkommit. Den personliga utvecklingen är ett pågående arbete och man blir aldrig färdig, men kommer till en högre nivå i välmående och man får en högre lägsta nivå. Jag kommer aldrig bli den jag var innan, men jag mår mycket bättre och mer balanserat. Och känner att jag är en bättre version av mig för mig.

Kram Jennie 🙂 ♡

Läs första delen här: Utmattning: Kraschen

Läs andra delen här: Utmattning: Sjukskrivningen

Läs tredje delen här: Utmattning: Varför blev sjuk?

Anmäl dig till min gratis onlinekurs här för att börja eller fortsätta jobba med dina tankar och din personliga utveckling.