Del 3/4 Från utmattad till coach

Det finns säkert många förklaringar till varför jag blev sjuk, men här kommer jag att förklara vad jag tror är anledningarna. Jag börjar när jag blev sjuk och backar sedan i tiden.

Vi hade fått vårt första barn och flyttat till hus. Jag hade avslutat min högskoleutbildning, hade ett fast jobb sedan några år och ganska bra betalt. Allting borde vara bra, men inget var bra inuti mig. Det var som att när allt runtomkring var ordnat, så föll jag. Bottenlöst.

Vår lilla dotter sov dåligt och hade kolik. Vi hade ständigt sömnbrist. Och med tiden har jag lärt mig att har man tillräckligt med sömn klarar man mycket, försvinner den är risken stor att resten rasar. Sömnbristen var säkert en utlösande faktor i slutet, dock inte den stora anledningen till att jag blev sjuk.

När jag bestämde mig för att plugga på högskolan, ca fyra år innan jag blev sjuk, hade jag ganska nyss börjat på en ny arbetsplats. För att överhuvudtaget få chansen att få ledigt, lovade jag att sköta all ekonomi även under studietiden. Jag tänkte att detta var en jättebra överenskommelse, problemet var bara att under de tre åren som jag pluggade så växte företaget från 6 personer till ca 30 personer. Och jag gick från att sköta lite ekonomi till att bli ekonomiansvarig. Här gjorde jag ett stort misstag för min hälsa.

”Många reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, och en del undertrycker egna behov och känslor och knogar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är ganska uppenbara.” (www.stressmottagningen.se)

Det var precis vad jag gjorde. Jag lyssnade inte en enda gång på några signaler ifrån kroppen om att jag inte mådde bra. Stressen stegrades vecka efter vecka och jag gasade bara lite till om det tog emot. Under tre år slet jag och allting gick bara runt runt. Utöver arbetsbelastningen var jag aldrig fri från jobbet. Jobbkulturen var sådan att man ringde alla när som helst på dygnet och ofta tog jag jobbsamtal både skoltid och kvällar. När jag inte hann med allt jag skulle, började jag ta på de timmar jag egentligen behövde sova. Tillslut kunde jag inte ens somna för det var som att öppna en kran av tankar när jag lade huvudet på kudden. Ibland vaknade jag med ett ryck på natten och kom på att det var något jag missat. En annan viktigt faktor som också påverkade mig negativt var att det var ett mycket ungt företag med otydligt ledarskap och nästan obefintliga rutiner. Under de här tre åren pluggade jag 100% i skolan och jobbade 50% på jobbet. Jag skulle idag aldrig rekommendera någon att plugga och göra lite karriär samtidigt. Utan gör en sak i taget. Du hinner med allt. OCH glöm inte att det är ett jobb. När jag blev sjuk, så blev jag utköpt.

” You can do anything, but not everything.” – David Allen

Mellan åren när jag var 20-30 hände det väldigt mycket i livet. Tyvärr en hel del som jag upplevde negativt. Jag kämpade också under de här åren med en mage som alltid värkte, jag mådde jämt illa och ibland blev jag sängliggandes. Trots många utredningar hittades inget fel.  Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att det satt i huvudet. Fyra år efter min utmattning fick jag diagnosen endometrios och genomgick två operationer. De satt alltså inte i huvudet utan i magen.

Allting ligger dock inte bara i händelser i livet utan också i min personlighet, hur jag tänkte, kände, agerade och hur jag uppfattade saker som skedde. För att kunna förklara mig själv som person, måste jag använda en bild av mig före jag blev sjuk och efter sjukdomen. Det kan låta konstig, men alla som jobbar eller har jobbat mycket med sig själva förstår säkert vad jag menar. Jag minns hur jag tänkte och kände, men gör helt annorlunda idag. Här kommer jag främst beskriva mig före sjukdomen. Självklart är vissa saker en del av min personlighet, men jag vet idag hur jag ska jobba med det för att må bättre.

Jag har länge varit en högpresterande person, med otroligt höga krav på mig själv. Som ung gick det väldigt bra i det mesta jag företog mig; skola, fotboll, skidor, friidrott etc. Från att jag gick i femman blev det dock tuffare för mig. Vi flyttade från min trygga plats på Hönö och jag började om med ny klass, nya vänner och nya idrottslag. Jag blev mer innesluten och kände och tänkte enormt mycket. Kände mig ofta fel, annorlunda och utanför. Viktigt här är poängtera att detta var känslor som bodde i mig, det var inte så det var utåt. Skolan och sporten gick bra och jag hade nya vänner. Men det som var självklart där jag bodde förut, var inte det längre eftersom ingen kände mig. Nu var det mer upp till bevis att man dög. Och jag upplevde ofta att det blev en mer ytlig bedömning. Alltså hur jag såg ut och vad jag gjorde, mer än vem jag var. Och här någonstans tror jag att jag började tappa mig själv.

I tonåren blev det mentala min fiende. Jag började jämföra mig mycket med andra. Jag jämförde mig ofta med min storasyster som var  och är energisk, utåtriktad, glad och alltid hade lätt att prata med folk. Jag däremot har alltid varit lite både och; introvert, känslig och grubblande men också extrovert, glad och livlig. Men försiktigare. Självförtroende har varit bra. Jag tror mig kunna klara av ganska mycket om jag vill och anstränger mig. Men självkänslan har alltid varit dålig, vilket då oftast också påverkat mitt självförtroende negativt. När jag spelade fotboll kunde jag vara bäst på plan en match, för att nästa vara så kass att jag nästan blev utbytt. Den fysiska formen kunde svänga rejält pga att min mentala inställning svajade. I längden ledde detta till att jag inte kunde lita på mig själv. Jag fick prestationsångest och blev rädd för att misslyckas. Inte bara i sporten utan på många områden i livet. Jag oroade mig för att inte duga.

Jag började blanda ihop vem jag var med vad jag gjorde. Blev perfektionistisk, ville alltid vara duktig och var helt värdelös på att sätta gränser och stå upp för mig själv. Jag tänkte och kände massor, men hade ändå väldigt dålig uppfattning om vem jag var och vilka behov jag hade. Min självkänsla var också prestationsbaserad, jag var bra om jag lyckades med det jag gjorde. Problemet var att om jag kunde se att jag inte skulle lyckas med en utmaning eller vara bland de bästa, då kunde jag välja att inte ge mig in i den. Då hade jag i alla fall inte misslyckats, fast egentligen blev jag väldigt besviken ändå. Jag hade också det typiska beteendet som många högpresterande har att aldrig ge sig cred eller njuta av sin framgång utan det är bara en självklarhet att lyckas. Mina tankar präglades av oro, tänk om tankar, katastroftankar, problem och tvivel.

Inte oväntat kom problemen med maten när jag var 15 år. För att inte avslöja mitt kaotiska inre, så kunde jag åtminstone ha ett perfekt yttre. Jag kontrollerande den så pass att jag alltid låg på lägsta BMI, men ändå inom ramen för vad som var okej.

När man har kämpat i många år mot sig själv och livet finns det tillslut ingen annan väg än att man blir sjuk. Jag blev utmattad och deprimerad. Jag har lärt mig att vända på myntet och se den andra sidan. Idag vet jag att det var min räddning att jag blev sjuk. Jag var tvungen att slå stenhårt i backen, i botten, för att kunna vända och komma tillbaks. Inte bara till ytan utan långt ovanför. Nu fick jag möjligheten att börja upptäcka och jobba med den starka delen i mig som också alltid funnits där; den nyfikna, målmedvetna, drivna, envisa och positiva. En del som jag vetat om, men inte haft en aning om hur jag skulle komma åt.

Kram Jennie 🙂 ♡

Läs första delen här: Utmattning: Kraschen

Läs andra delen här: Utmattning: Sjukskrivningen

Läs fjärde delen här: Utmattning: Vägen tillbaka 

Anmäl dig till min gratis onlinekurs här för att börja eller fortsätta jobba med dina tankar och din personliga utveckling.